Gud vad jag tänkt på bebisen de senaste veckorna. Har nästan mått dåligt så mycket jag tänkt och tänkt. Har ibland fått ångest och tänkt hur fan vi ska klara det, men då har min super-älskling kommit till undsättning. Jag har ibland försökt att titta på magen och liksom fått kontakt, men det känns helt meningslöst och prata med sin egen mage, trotts att det ligger en liten filur där inne. Men när ångesten har kommit så har jag lagt en hand där och liksom drömt mig bort. Det känns verkligen skönt att bara luta sig tillbaka och bara tänka på sin blivande framtid. Mathias han har också tänkt, tror jag. Han tänker nog mer än mig. Han ser framemot att ta hand om en mini mathias/jenny. Och att bestämma namn. Eller det har vi ju redan gjort. Men det kommer kännas konstigt att fäktas med alla namn och bestäma riktigt sen. Tänk sen också att få byta kläder, tänk om bebisen går sönder? Vilket den inte kommer göra. Jag längtar att få byta kläder och sedan ge mathias de skita blöjorna ;) Jag längtar att få sätta bebisen i bilen och glida förbi alla som cyklar o tänka, här sitter vi längst bak i bilen :)
Jag ser verkligen framemot något som kommer ge både mig och mathias livslycka. Våran älskling!